BDT vatten, hur farligt är det?

BDT vatten – hur farligt är det?

Risker, skyddsbehov och reningstekniker

Rapport från Kunskapscentrum Små avlopp, du hittar hela rapporten här: Rapport 2013 1

SAMMANFATTADE STÅNDPUNKTER

Utifrån ett ökat intresse hos husägare för BDT-frågor, delvis på grund av sorterande avloppslösningar, blev det tydligt att husägarens kostnader för rening av BDT-vatten beror på hur kommunen bedömer riskerna och att dessa bedömningar varierar mellan olika miljökontor.
Mot denna bakgrund gav Peter Ridderstolpe och Jonas Christensen sin syn på risker med BDT-vatten och rimliga krav på skyddsåtgärder. Peter och Jonas sammanfattade sin syn på BDT-vattnets risker och dess farlighet i dessa fyra punkter:

BDT-vatten medför liten lokal risk. Detta gäller för alla typer av föroreningar men behandling av avloppsvattnet behövs.
Skyddsåtgärder behövs i första hand för fastighetsägaren själv samt för närmaste granne.
Skyddsåtgärder behövs för att förhindra indirekta olägenheter som dålig lukt, vattenskador och skadedjur.
Lämplig teknik för rening är markbaserad rening eller annan biologisk behandling som kan fungera som luktskydd och barriär mot skadliga utsläpp av föroreningar.

Ståndpunkter

1. Bedöm de samlade utsläppen i ett sammanhang
2. Sätt fokus på toalettavfallet
3. Ställ sakliga krav
4. Ställ inte orimliga krav i det enskilda fallet
5. Beakta möjligheter till resurshushållning

1. Bedöm de samlade utsläppen

Vid bedömning av avloppsfrågor ska myndigheten se till hushållets totala utsläpp.
Det är inte tänkt att den reduktion som anges i procent av fosfor, organiskt material och kväve i Naturvårdsverkets allmänna råd 2006:7 ska tillämpas på BDT-vattnet om hushållet sorterar urin och fekalier separat. De reduktionsnivåer som anges i de allmänna råden räknas alltså på inkommande mängd föroreningar till avloppssystemet från toaletter, köksavlopp, duschar, diskmaskiner, handfat och eventuellt andra källor som producerar BDT-vatten.

2. Sätt fokus på toalettavfallet

Det är logiskt att miljömyndigheter ställer höga krav på skyddsåtgärder om gödande ämnen eller andra föroreningar skadar sjöar och andra vattendrag. BDTvatten innehåller emellertid en liten mängd näring och utsläpp av BDT-vatten
påverkar i normalfallet inte näringstillståndet i sjöar och vattendrag. Merparten av näringen finns i toalettavfallet. I toalettavfallet finns även andra ämnen som kan utgöra fara för vattenrecipienten, t.ex. hormonliknande ämnen, läkemedelsrester m.m. liksom nästan alla smittämnen.
Därför måste fokus vid bedömning av recipientskydd och smittskydd vara på toalettavfallet.
BDT-vatten innehåller visserligen rengöringsmedel, schampon, tvålrester och andra hushållskemikalier och naturligtvis kan det förekomma smitta och näringsämnen, men med rening och bortledning via mark så avskiljs och oskadliggörs dessa ämnen på ett effektivt sätt.
För att komma åt föroreningskällor som kan påverka miljön och människors hälsa bör tillsynsresurser prioriteras till anläggningar som betjänar WC-avlopp.

3. Ställ sakliga krav

All myndighetsutövning ska ske sakligt och opartiskt. Ett beslut är sakligt grundat, om det enbart har fattats mot bakgrund av sådana omständigheter som lagstiftaren har erkänt. Vad är sakliga skäl för att ställa krav på anläggningar för BDT-vatten?
Kraven måste förhålla sig till risken för olägenhet för människors hälsa eller miljön, så som det formulerats i miljöbalken. Här är det naturvetenskapliga perspektivet avgörande. Det är av flera skäl viktigt att myndigheternas beslut är sakliga. Den som berörs av beslutet måste kunna förstå och följa resonemangen och motiveringen till beslutet. Den egna myndigheten måste kunna förstå och följa resonemangen och motiveringen, det händer ju att handläggare slutar och ersätts av nya, och överprövande instans måste kunna förstå och följa resonemangen och motiveringen till beslutet

4. Ställ inte orimliga krav

De sakliga skälen som handlar om olägenhet för människors hälsa eller miljön ligger i ena vågskålen och kostnaderna för åtgärder ligger i den andra.
Rimlighetsavvägningen i 2 kapitlet 7 § miljöbalken gäller även anläggningar för BDT-vatten. Myndigheten ska väga olägenheten eller risk för olägenhet mot kostnaderna för att åtgärda dem, i det enskilda fallet.

5. Beakta möjligheter till resurshushållning

Enligt hushållningsprincipen i 2 kapitlet 5 § miljöbalken är det uppenbart att så kallade kretsloppslösningar är att föredra framför icke-kretsloppslösningar.
I bedömningen av BDT-avloppen bör därför myndigheten se till möjligheterna till hushållning av resurser och återvinning. Verksamhetsutövaren, med hjälp av myndigheterna, ska i möjligaste mån styra verksamheter mot resurshushållning, återvinning och kretslopp.
Den sista rubriken knyter an till den första rubriken om att bedöma de samlade utsläppen.
Ur ett resurshushållningsperspektiv är det givetvis bättre med avloppslösningar där växtnäringsämnen omhändertas så att de kan återvinnas.