Funktionskrav för Små Avlopp – Underlag för beslut om krav på reduktions- och utsläppsnivåer av fekala mikroorganismer från små avloppsanläggningar

Ladda ner hela rapporten den är läsvärd:
Funktionskrav för Små Avlopp

Bakgrund
Socialstyrelsen genomförde tillsammans med Sveriges geologiska undersökningar (SGU) ett nationellt tillsynsprojekt under år 2007 om dricksvatten från enskilda vattentäkter. Sammanställningen av resultaten från vattenanalyserna visar att dricksvattenkvaliteten i många enskilda vattentäkter var dålig. Enbart cirka 20 % av alla prover var tjänliga och lika stor andel var otjänliga. Sämst dricksvatten fanns i grävda brunnar, där nästan 35 % av proverna var otjänliga. Mikrobiologiska föroreningar var den vanligaste orsaken till otjänligt dricksvatten (Socialstyrelsen 2008). En orsak till det stora antalet förorenade brunnar kan vara dålig utformning av dricksvattenbrunnen med inläckage av ytvatten eller ytvattenpåverkat grundvatten som följd, men i många fall beror förorenat grundvatten på att närliggande avloppsanläggningar är felbyggda eller helt enkelt saknas. Ofta finns endast slamavskiljare utan efterföljande reningssteg (Naturvårdsverket 2012). Mikrobiell påverkan i form av fekal förorening från avlopp och gödsel innebär att patogener såsom virus, bakterier och parasiter kan finnas i vattnet med risk för människors hälsa (Sveriges Geologiska Undersökningar 2013). Även internationellt har man sett att små dricksvattensystem (< 50 PE) är förknippade med problem. I europeiska studier har man sett att dessa anläggningar ofta är fekalt förorenade (Yip-Richardson m.fl. 2009) med reella risker för vattenburna utbrott (Said m.fl. 2003). Vidare visade Risebro m.fl. (2012) i EU-projektet Healthy Water att barn under 10 år som bor i områden med enskilt vatten, eller med dricksvatten från en mindre anläggning med fekal påverkan hade en signifikant högre risk att drabbas av magsjuka än normalpopulationen, i paritet med vad som rapporterats från utvecklingsländer. Även om situationen i Sverige troligtvis inte är så illa finns det en jämlikhetsaspekt att ta hänsyn till, d.v.s. att alla som bor i Sverige ska ha rätt till ett hälsosamt vatten, oavsett var man bor.
Felplacerade, feldimensionerade eller otillräckliga små avloppsanläggningar utgör sannolikt en stor del av problematiken beskriven ovan och det finns ett behov av en ”uppgradering” av flertalet avloppslösningar till något som kan vara hälsomässigt hållbart. Naturvårdsverket gav 2006 ut nya allmänna råd om små avlopp, indelat i normal respektive hög skyddsnivå (Naturvårdsverket 2006). Medan det för kväve, fosfor och syreförbrukande ämnen finns vägledning i form av reduktionskrav behandlas de hälsomässiga kraven mer godtyckligt, vilket ger miljö- och hälsoskyddskontoren dåligt stöd i deras tillsynsarbete. Ur rättssäkerhetssynpunkt skapas också problem då tolkningen av ” Utsläpp av avloppsvatten medverkar inte till en väsentligt ökad risk för smitta eller annan olägenhet” kan vara allt från att små avlopp ignoreras till att de ska släppa ut ett vatten som håller god badvattenkvalitet. Att sätta mål för reduktion och utsläpp av mikroorganismer kommer därmed inte bara att ge en allmän kvalitetshöjning av miljön från hygienisk synpunkt utan samtidigt ger dessa mål stöd i tillsynsarbetet som också kan harmoniseras mellan kommuner och regioner i landet.

Risker för smittspridning
Ser man till riskerna med olika typer av sjukdomar som kan spridas via de små avloppsanläggningarna handlar det i regel om vanliga magsjukor såsom vinterkräksjuka, campylobacterios och salmonellos. Skillnaderna presenterade i tabell 1 ovan får till följd att avloppsvatten från en liten anläggning kan vara fritt från patogener stora delar av året. Vid infektion eller klinisk sjukdom hos någon som är ansluten till anläggningen sker däremot inte lika stor utspädning utav dessa patogener som i ett kommunalt reningsverk, utan toppar med höga halter i avloppsvattnet kan förekomma. För att utjämna dessa toppar behövs därför fler barriärer som dels avskiljer patogener, men också för en utjämning och utspädning av föroreningarna i såväl tid som rum.
Barriärer mot smittspridning
En avloppsanläggning skall skydda mot smittspridning och spridning av antibiotikaresistenta bakterier till djur och människor. Detta görs genom att skyddsåtgärder (barriärer) skapas i ordning:
(1) utsortering av fekalt material vid källan (om så är möjligt): genom att sortera bort fekalierna från vattnet som går in i anläggningen får man en robust reduktion av patogener1 i avloppsvattnet (nu benämnt BDT-vatten).
(2) behandling med syfte att utjämna halt/flöden samt reducera smittämnen i en för allmänheten avstängd anläggning som kan utgöras av t.ex. en slamavskiljare, ett minireningsverk och/eller en markbädd/förstärkt infiltration. Det är för denna barriär, anläggningen, reduktionskrav kommer att specificeras (se bilaga 1).
(3) retention, efterbehandling i ett för allmänheten avskärmat mark/vattenområde innan utsläpp till recipient. Retentionen utgörs för exponering via grundvatten till största del av det som benämns skyddsavstånd. Möjligheterna att använda retentionen i mark, d.v.s. markens förmåga att ta emot infiltrerat avloppsvatten, har stor betydelse för klassificeringen i skyddsnivå med avseende på hälsa (se vidare nedan).
(4) exponering, placering av utsläppspunkt så att exponering till människor och djur minimeras. Förutom reduktionskrav för behandling föreslås utsläppskrav vid exponering. Beroende på anläggningens funktion samt retentionen, ska avloppsvattnet vid utsläppspunkten hålla en tillfredsställande badvattenkvalitet (se bilaga 1).

Reduktionskrav: Detta är kärnan i uppdraget, hur kan en lämplig nivå bestämmas? Angreppssättet har varit att använda sig av en kvantitativ mikrobiologisk riskvärdering för den organism (norovirus) som mest troligt sprids via små dricksvattentäkter (E. Hallin, pers. komm.) och se till att denna spridning hamnar på en nivå i enlighet med WHOs riktilinjer med avseende på hälsa. Med goda möjligheter för reduktion i mark och ett grundläggande skydd bedömdes 3 log reduktion (99,9%) vara en lämplig nivå. Vid förhållanden där man inte kan lita på retentionen, d.v.s. förhöjt skydd, behöver anläggningen klara av att avskilja upp till 5 log (99,999%) av patogenerna innan vattnet kan infiltreras med möjlighet att påverka en grundvattentäkt. Boverkets beskrivning av test för CE-märkning är ett förslag på hur denna reduktion kan valideras (bilaga 1). Alternativt kan man utgå från defaultvärden för ingående vatten (t.ex. 107 CFU E. coli/100 mL) och bara mäta på utgående vatten. Riktvärdet för E. coli ut från anläggningen i normal nivå motsvaras då av 104 CFU/100 ml, för hög skyddsnivå 100 CFU/100 ml. Provtagning må vara enkelt i teorin men inte lika lätt att praktiskt genomföra varför frågan om hur man bäst validerar anläggningars funktion bör utredas separat (se vidare kontroll nedan).

3. Utsläppskrav: Trots tre log reduktion över en anläggning kan det finnas risk för smittspridning vid direktexponering (tabell 6) varför det föreslås efterpolering eller försvårad exponering av det renade vattnet (se vidare retention och exponering nedan). Förslaget är att vattnet när det kommer i ”dagen” utanför tomtgränsen ska vara av en tillfredsställande badvattenkvalitet (tabell 3) och att stickprov inte bör ligga över 1000 CFU E. coli/100 mL och intestinala enterokocker < 400 CFU/100 mL (bilaga 1), vilket motsvarar ca 4 log reduktion. Detta innebär att det i normal skyddsnivå kan behövas en efterpolering i ett för allmänheten avskärmat område eller att