Latrinkompost

Latrintunnans innehåll
Innehållet i en latrintunna varierar kraftigt beroende på vilken typ
av toalett den kommer från – med eller utan urinsortering.
Med urin i tunnan är det en mycket blöt och näringsrik massa. Utan urin är det ganska torrt och fattigt på framför allt kväve. Toalettpappret är också torrt och näringsfattigt.

Uppgifterna om volym är ungefärligar urinmängden mellan 1 och 2 liter per person.

Latrin kan innehålla smittsamt material, till exempel bakterier
och virus. Det måste alltså hanteras på ett sådant sätt att ingen
smitta sprids. Observera att det som sägs här om latrinkompostering också är giltigt för den som har en förmultningstoalett, ofta kallad mulltoa eller multrum.

Förberedelser
Innan du börjar kompostera latrin bör du ta reda på vad kommunen säger om latrinkompostering. Om du inte redan har en
urinsorterande toalett eller urinsorteringsinsats på utedasset bör
du också överväga om du inte ska börja urinsortera. Det brukar
underlätta komposterandet.

Vanliga bestämmelser
Det finns i regel strikta kommunala regler för hur latrinen ska hanteras vid kompostering eftersom det kan innehålla smittsamt material.
Reglerna kan variera från kommun till kommun. Ta därför reda på vad som gäller där din fastighet ligger. Bestämmelserna kan man ofta ta reda på via kommunens hemsida, eller genom att ringa
till kommunens miljö- och hälsoskyddskontor.

Kommunerna brukar vilja att behållaren ska ha lock och en tät
botten. Locket är till för att hindra regn- och smältvatten att tränga
in, och bottnen för att hindra eventuella smittsamma bakterier
från att nå grundvattnet och hamna i en dricksvattenbrunn.

Materialet ska ligga i behållaren en viss minsta tid efter sista påfyllningen, vanligen 6 månader eller 1 år under frostfri tid, innan
det får tas ut. Under den tidsperioden räknar man med att de
smittsamma bakterierna ska ha hunnit dö. För att säkerställa detta
kräver kommunen i regel att en anläggning för latrinkompostering
ska bestå av två separata delar, vilket i sin tur i praktiken innebär
två olika behållare.

Kompostbehållarna ska också ha en viss volym, i regel 350 liter
i varje behållare om det bara är latrin som ska komposteras, och
500 liter om den ska samkomposteras med matavfall. Observera att volymerna gäller för fritidshus. Om det är åretruntboende krävs
i regel dubbla volymen.

Om även matavfall ska komposteras ska kompostbehållaren
dessutom vara isolerad. Om den i huvudsak används på sommaren
gör kommunerna dock ofta undantag från det kravet.

Med eller utan urinsortering?
En person producerar under ett dygn mer urin än avföring och toalettpapper. Urinsortering eller inte urinsortering ger alltså helt olika förutsättningar för den som ska kompostera. Det går att kompostera latrin även om det finns mycket urin i materialet, men det är mycket lättare utan urinen.

Skaffa därför gärna en urinsorterande insats på utedasset eller
en urinsorterande toalett inomhus. Urinsortering medför inte
bara enklare hantering. Det ger också en trevligare toalettlösning
med minskad risk för lukt och en lättare tunna att bära.

Om urinen hanteras så att innehållet av näring används som gödningsmedel har de urinsorterande toaletterna också mycket god
miljöprestanda, förmodligen bättre än något annat toalettsystem.

Vad gör man med urinen?
Om man urinsorterar måste man räkna med att inte bara ta hand
om innehållet i latrintunnan. Man har också en dunk eller en tank
med urin att hantera som ska spridas på växande mark.

Med urinsortering
I en urinsorterande toalett är innehållet i latrintunnan torrare och
näringsfattigare på framför allt kväve än om urin är närvarande.
Däremot innehåller det fortfarande en hel del av både fosfor och
kalium.

Latrinsäckar
Om du urinsorterar och använder insatssäck i latrintunnan
kan du med fördel använda de mest lättnedbrytbara säckarna,
till exempel majsstärkelsesäckar. De hinner normalt inte börja
brytas ner i tunnan, men tar kortast tid på sig att brytas ner i latrinkomposten.

Snörp inte ihop säcken med innehåll och ställ den i ett
hörn av komposten, då kommer nedbrytningen att ta lång tid. Häll
i stället ut innehållet ur tunnan och släng säcken i komposten.
Torvmull. När du urinsorterar behöver du inte lägga lika mycket
uppsugande material i bottnen som om du inte urinsorterar. Det
räcker med ett tunnare lager av torvmull eller värmepellets, 10–15
cm. Mer behövs om du använder annat strömaterial, eller om du
räknar med att fortsätta med samma kompost under mer än ett år.

Kompostbehållarens placering
Som nämnts tidigare består en anläggning för latrinkompostering
av två separata kompostbehållare, vilket i sin tur betyder att den kräver både arbetsutrymme och relativt stor yta för att få plats.
Kommunens bestämmelser brukar däremot sällan innehålla
några regler om var behållaren ska placeras på tomten. Du kan för
säkerhets skull ändå undvika att ställa den nära en  dricksvattentäkt eller där den stör grannarna på något sätt. Kan du välja mellan en skuggig och en solig plats välj då helst den skuggiga. Då kommer komposten mer att leva sitt eget liv och inte påverkas lika mycket av solen.

Så här gör du
I varje led av latrinhanteringen, från den urinsorterande insatsen
på utedasset eller urinsorterande toaletten till komposten, finns
det saker att göra för att förenkla tillvaron för dig.
Att använda insatssäckar i latrintunnan och att grunda med
torvmull i botten på latrinkomposten är sådana åtgärder.
Komposterbara insatssäckar. För att förenkla och göra hanteringen
av den tömda tunnan trevligare kan den förses med en komposterbar insatssäck. Det fungerar både för urinsortering och
utan. Säckarna är av mer eller mindre nedbrytbart slag beroende
på vilket material de tillverkats av.

Strömaterial
Eftersom själva vitsen med en latrinkompostbehållare
är att den ska ha en tät botten är det ofrånkomligt att där samlas
vätska: urin från latrintunnan samt vatten, vilket är en produkt
av processen. För att vätskan inte ska nå upp till det material som
ska komposteras är det lämpligt att fylla bottnen med torvmull.
Enklaste sorten, okalkad och ogödslad eller naturell, duger. Även
pellets, som också har hög sugförmåga, kan användas som bottenmaterial, men torvmull är både billigare och lättare att återanvända i trädgården.

Hur mycket torvmull som bör läggas i bottnen beror på om latrintunnan innehåller urin eller inte, och hur mycket som ska komposteras, vilket i sin tur beror på hur länge du fortsätter att fylla på i behållaren. Du kan välja att fortsätta att fylla den till dess den är full. Du kan också byta mellan behållarna varje år om du hellre vill det, exempelvis för att komma åt kompostmullen så snabbt som möjligt.
Ju längre du fortsätter att fylla på en och samma kompostbehållare
desto mer vätska hinner bildas, och desto mer torvmull eller pellets bör du lägga i bottnen.
Bottenskiktet ska inte blandas upp med kompostmaterialet. Det
ska ligga kvar för att ta hand om vätskan.

Bottna med ett 20–30 cm tjockt lager av torvmull eller värmepellets. Mer behövs om du använder annat material eller om du räknar med att fortsätta att fylla på samma kompost under mer än ett år.

Påfyllning.
Ha gärna en grep tillgänglig när du ska tömma latrintunnan.
Gör en liten grop i kompostmaterialet, töm tunnan och täck
över. Det räcker som omblandning under den aktiva perioden.
Strömaterial. Många har förmodligen redan lagt i strömaterial i
latrintunnan. Oftast räcker inte det utan du kommer behöva tillföra
ytterligare material i kompostbehållaren. Blanda i så mycket
strömaterial att det inte blir för blött i komposten, men å andra
sidan inte heller så mycket att det blir för torrt.

Utan urinsortering
Med en toalett som inte är urinsorterande hamnar all urin i latrintunnan vars innehåll därför blir mycket blött. Det är också mycket näringsrikt. Det kräver mer av komposterandet än om urinen är bortsorterad.

Latrinpåsar & insatssäckar
Om du inte urinsorterar och använder en insatssäck i latrintunnan bör du använda de mest svårnedbrytbara säckarna.
Använder du en mer lättnedbrytbar säck kan den börja brytas ner
i tunnan. Tänk på att hälla ut innehållet ur säcken och därefter
slänga den i komposten. Låter du materialet ligga kvar i säcken
kommer nedbrytningen att ta längre tid.

Tömning.
En latrinkompost arbetar normalt inte med lika hög
temperatur som en hushållskompost. Temperaturen ligger ofta
inte mycket högre än omgivningsluften och i ett fritidshus, där det
inte sker någon påfyllning på vintern, fryser materialet. Det tinar
dock upp på våren och då fortsätter processen igen.

En latrinkompost som är rätt skött tar normalt ca 1 år på sig att producera färdig kompostmull och kan då tömmas. Då har också kommunernas bestämmelser om tömning tidigast 6 månader efter senaste påfyllningen tillgodosetts.
Räkna med att det finns risk för lukt när du gräver ur det blöta bottenmaterialet. Arbeta ner materialet i trädgårdskomposten
eller täck det med trädgårdskompost eller jord en tid så försvinner lukten.

Hantering av urinen
Har du urinsortering har du inte bara latrintunnan att hantera.
Du har också en dunk eller en tank att ta hand om. Urinen innehåller mycket näring. Det gör den till ett utmärkt gödningsmedel, men det kan också göra den till en miljörisk, om den används på ett olämpligt sätt.

Två alternativ
Nedledd i marken till en stenkista alternativt till en infiltrationsanläggning, eller spridd ovan mark som gödningsmedel. Nere i stenkistan eller infiltrationsanläggningen binds inte all näring. En del av den vandrar vidare och göder närmaste vattenområde.

Man kan använda urinen som ett gödningsmedel på tomten. Då tas näringen upp av växterna och vandrar inte vidare.
Det innebär å andra sidan att spridning bara bör ske under
vegetationssäsongen och att det måste finnas kapacitet att lagra
urinen under resten av året. Detta gäller naturligtvis särskilt när en
helårsbostad har en urinsorterande toalett.

Spädning inget måste
Av tradition brukar det ofta hävdas att urin ska spädas med vatten i relationen 10 delar vatten på 1 del urin innan den används som gödningsmedel. Det är dock inte nödvändigt.
Man kan gärna vattna med outspädd urin. Om en och samma yta
på tomten vattnas med koncentrerad urin en eller ett par gånger
per säsong är det ingen risk att den bevattnade vegetationen tar
skada. Att det brukar bli brunt på den plats på tomten dit herrarna
går för att kissa beror på att de går till samma plats hela tiden. Att
späda urinen med vatten är mer arbetskrävande än att inte göra
det. Det är slabbigt och det ökar vattenförbrukningen.

För den som vill späda urinen och göra det mindre arbetskrävande
kan en ejektortank vara lösningen. Koncentrerad urin är en
tuffare miljö för eventuella sjukdomsalstrare.
Enligt Smittskyddsinstitutet gäller därför att ju mindre vatten i urinen desto bättre.

Knep vid spridning. För att minska risken för lukt vid spridning
kan den behandlade ytan eftervattnas med lite vatten. I trädgårdslandet kan urinen fyllas i en fåra vid den gröda som ska gödas, varefter jorden läggs tillbaka i fåran. I rabatten kan urinen på samma sätt fyllas i en grop som sedan fylls igen med jord. Spridningen bör inte ske vid mycket unga plantor eller direkt på den växt som ska gödas, eftersom det kan ge brännskador på bladen.
Den bör inte heller ske senare än en månad före skörd av hygieniska skäl.
Ett behändigt sätt att ta hand om urinen är att sprida den på en
lövkompost. Den behöver mycket vätska och näring, och hanteringen sker enkelt och utan nämnvärd lukt. Lövkomposten får naturligtvis inte vara för liten i förhållande till urinmängden. Räkna med att den bör ha åtminstone tio gånger så stor volym som urinens.

Möjlig mängd urin att sprida per yta
En enkel tumregel är att den tillgängliga ytan bör vara minst 1 m2 per persondygn (alltså antalet personer gånger antalet dygn). För en fyrapersonersfamilj som är på landet 30 dygn per år räcker det alltså med 120 m2 bevuxen tomtyta.
Är det för permanentboende och samma familj antas uträtta hälften av sina behov hemma räcker det med drygt 1 500 m2.

Lagring i tank
I det fall en helårsbostad har en urinsorterande toalett bör urinen samlas upp och lagras i en större tank under
vinterhalvåret. Detta så att spridning ska kunna ske under vegetationsperioden.
För att minska risken för kväveförluster till luften och lukt från tanken bör det urinförande röret ledas ner i bottnen så att påfyllningen sker underifrån. Tanken bör inte vara hermetiskt
sluten, men behöver heller inte vara mer ventilerad än genom
de springor som finns vid lock eller liknande.