Nya allmänna råd bör tas fram om fosforkrav

Vägledningen är ett ambitiöst försök att styra upp den mycket spretiga myndighetsutövningen som landets 290 kommuner för närvarande utövar vid prövning av små avlopp.

Analys om själva sakfrågan saknas

Vägledningen saknar helt diskussion kring själva sakfrågan.
-Hur ser risker och påverkan ut från små avlopp?
-Hur ser skyddsbehoven ut i olika delar av landet?
-Hur bör små avlopp utvecklas för att på bästa sätt tillgodose miljöbalkens ambitioner (största möjliga miljönytta till inte orimlig kostnad).

Det är ju utifrån en sådan analys som krav på anläggningar ska ställas.

Biologisk rening viktigare än kemisk

Vägledningen riskerar att ytterligare cementera de allmänna rådens fokus på recipient och fosfor snarare än att öppna upp för att större vikt läggs vid smittskydd och resurshushållning. Det borde mycket tydligare uttryckas att fokus ska vara på biologisk rening och grundvattenskydd (dricksvattenbrunnar). Krav på särskild P rening är som beskrivs nedan, inte motiverat för större delen av Sverige (recipienter är utarmade på näring eller markretention skyddar). Markbaserad rening ger bättre och säkrare avskiljning av smittämnen, läkemedel och andra organiska ämnen som kan påverka vattenmiljön negativt än tex minireningsverk.

Krav på hög skyddsnivå är sålunda direkt kontraproduktivt för vattenskydd i de flesta vattenområden i Sverige.
De hänvisningar som görs till rättsfall riskerar att ytterligare cementera utfall av tidigare felaktiga domar.

Fosforbidragen från enskilda avlopp är av helt marginell betydelse för utsläpp av fosfor från land till hav. Ungefär samma bild gäller för olika källors fosforbidrag till vattenförekomster i inlandet. Storskaliga regionala förändringar i ämnesomsättningen i våra skogs och jordbruksområden liksom internomsättning i sjöar överskuggar normal vida näringsutsläpp från enskilda avlopp.

Kopplingen hög skyddsnivå och vattenmyndigheternas klassning av ekologisk status avseende övergödning är således irrelevant. Små avlopp påverkar helt enkelt inte större vattenförekomster.

Däremot kan höga fosforkrav motiveras i känsliga miljöer, typiskt små källsjöar och avsnörda vikar i klipp och kustområden med tunna jordtäcken samt många hushåll med enskild VA försörjning. Även fjällvatten kan i vissa fall vara känsliga. Ofta är dessa skyddsbehov förenat med behov av skydd för smittspridning.

WRS konstaterar med stöd av forskning och rapporter som HaV själva sammanställt att de små avloppen har generellt liten betydelse för näringstillståndet i våra sjöar och vattendrag. I inlandet lider vatten ofta av tilltagande undernäring, vilket är känt sen länge. Nyligen publicerad forskning visar att i stort sett alla större sjöar i Sverige genomgår en oligotrofiering,

✔ Oligotrof är ett vatten med låga näringshalter. Oligotrofiering är pågående näringsutarmning.

I näringsfattiga vattenförekomster behövs ingen särskild fosforrening. Däremot finns ofta behovet av effektiv biologisk rening. I stora delar av Sverige är alltså markbaserad rening en mycket lämplig teknik. Även mycket gamla markbäddar/infiltrationer kan ge ett bra skydd i dessa områden, jämför rapporten läget för markbaserad rening. Orsakerna till att näringshalterna minskar är inte känt men tros bero på minskat läckage från framförallt skogsmark. I oligotrofierade vatten finns ej behov av hög fosforrening men däremot bra biologisk rening för att minska risk för bioackumulation av t.ex. läkemedel. Betraktas de små avloppens påverkan på havets näringstillstånd är deras roll obetydlig. Problemet med övergödning och små avlopp är således starkt överdrivet. Lokalt finns naturligtvis sjöar och mindre vattendrag som påverkas negativt av näringsutsläpp från små avlopp.