UV rening

UV-Filter är en teknik som används ofta används för avdödning av bakteriervatten i vatten.
UV i tubform fungerar bra när vattnet är rent från slam och UV strålarna kan effektivt nå den avsedda effekten.

Renat avloppsvatten innehåller normalt lite rester av slamflockar vid driftstörningar och skulle därför egentligen inte lämpa sig för behandling med UV ljus därför krävs det lite olika förutsättningar för att klara av detta som slamskydd som tex filter eller sandfilter. 

Aquatrons UV filter är inte känsligt för smutsigt vatten som UV i tubform är, men klarar höga flöden sämre.

Anläggningens delar

Lampor

UV-lampan är en typ av lysrörslampa som innehåller kvicksilverånga och en inertgas, vanligen argon. Eftersom vanligt glas inte är genomskinligt för UV-ljus tillverkas lampan av kvartsglas. På de flesta moderna lampor är kvartsglaset på insidan belagt med ett tunt lager av aluminiumoxid eller liknande som förhindrar kvicksilver från att diffundera in i kvartsen
När UV-lampor åldras försämras ljusintensiteten långsamt så att de vanligtvis har mellan 70 och 80 % av den ursprungliga intensiteten kvar vid slutet av den garanterade livslängden.

Kvartsglasrör

UV-lamporna sitter instuckna i kvartsglasrör för att inte vara i direktkontakt med vattnet. Om vattnet har en tendens att skapa beläggningar kan kvartsglasen behöva rengöras med regelbundna intervall. Eftersom kvartsglasrören utsätts för ett intensivt UV-ljus sker en långsam åldring av dessa och de kan med tiden behöva bytas ut. Livslängden är ofta svår att bedöma men om kvartsen är av bra kvalitet skall ”genomskinligheten” inte behöva påverkas nämnvärt på 10 år.

Ballast

För att driva UV-lampor behövs ett styrkort (ofta benämnt ballast) med i grunden samma funktion som reaktorn eller drosseln i en äldre lysrörsarmatur. I moderna UV-aggregat används i regel en ganska avancerad elektronik som både reglerar strömmen till lampan och kontrollerar att lampan fungerar som den skall. Vid avvikelser genereras ett larm för lampfel.
Vissa typer av aggregat kan också vara försedda med variabla ballaster för effektreglering av lamporna för att möjliggöra reglering av UV-dosen. Detta är dock relativt ovanligt.

UV-sensor

Intensiteten av UV-ljus mäts bara i avancerade UV-desinfektionsanläggningar för att övervaka att anläggningen fungerar. Detta är även ett krav enligt Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrift.
Mätningen görs med en UV-sensor som endast mäter UV-ljus vid ett visst begränsat våglängdsintervall och mätvärdet anges vanligen uttryckt i W/m2
(i många äldre aggregat endast som %). Eftersom sensorn mäter ljuset efter att det passerat genom kvartsglasröret, en viss sträcka genom vattnet och mätfönstret kan en ändring i intensiteten bero endera av förändring i utsänt ljus från lampan, beläggning på kvartsglasröret och sensorfönstret eller en
förändring i vattenkvaliteten.
Den vanligaste typen av UV-sensor i dag är en s.k. normsensor som sitter utanför ett mätfönster i en särskild hållare så att den kan tas ur under drift. Normsensorerna är endera utformade enligt standard från ÖNORM (österrikisk) eller från DVGW (tysk). Utformningen och yttermåtten är lika för båda standarderna men eftersom mätvinklarna skiljer åt är de två typerna inte utbytbara. Den stora fördelen med en normsensor är att man för kontroll enkelt
kan ta ut sensorn och i stället mäta med en kontrollerad referenssensor.
Det finns dock en del aggregat som är försedda med andra typer av sensorer främst s.k. ”våt” sensor som sitter direkt mot vattnet.

Torkare

För att hålla rent ytan på kvartsglasen är en del UV-aggregat försedda med torkare, oftast i form av en skrapring runt kvartsglasröret som drivs med en fram och återgående rörelse.
Torkaren är oftast elektriskt eller pneumatiskt driven men enkla handdrivna förekommer också. Ibland, men inte alltid, är torkaren även försedd med blad som håller rent sensorfönster. Vanligtvis är torkare inte nödvändiga i dricksvattensammanhang och kan generera mer underhållsbehov än de sparar med minskat rengöringsbehov.

Certifiering och testning av UV

Beräknad dos

Det kan förefalla som att det är relativt enkelt att räkna ut vilken UV-dos som erhålles i ett UV-aggregat. Dosen är intensiteten gånger uppehållstiden. I verkligheten är det dock mycket svårt (för att inte säga omöjligt) att teoretiskt beräkna vilken dos ett UV-aggregat ger eftersom intensiteten är olika på olika ställen i aggregatet och vattenströmningen genom ett aggregat aldrig är perfekt likformig över hela volymen.
Genom komplicerade modellberäkningar kan man få en viss uppfattning om dosen men inte ens de mest avancerade beräkningsmodellerna ger ett entydigt och tillfredsställande resultat.
Många tillverkare av UV-aggregat använder ändå sådana beräkningar och marknadsför ofta aggregat med en redovisad beräknad dos. Man bör vara skeptisk till sådana doser och vara medveten om att olika tillverkare kan använda så pass olika beräkningsmodeller att siffrorna inte är jämförbara

Biodosimetrisk dos

Den metod som kan användas för att få ett entydigt mått på dos, som är jämförbart mellan olika tillverkare och typer av aggregat, är s.k. biodosimetrisk dos. För att mäta denna måste den aggregattyp det gäller testas i fullskala i en testanläggning. För testningen används en typ av mikroorganism (exempelvis, vid test enligt tysk och österrikisk standard, bakteriesporer från en bacillus-bakterie).

Vilken standard?

Det finns två dominerande standarder som specificerar utformning och testprocedurer för UV aggregat i Europa, den Österrikiska ÖNORM M5873 och den tyska DVGW W294. Dessa standarder används som underlag för typgodkännande av UV-aggregat i de båda länderna.
Standarderna innehåller bl.a. specifikationer för hur UV-aggregat skall vara utförda exempelvis finns regler för hur UV-sensorer skall vara utformade och placerade.
Standarderna anger att UV-aggregaten minst skall ge en dos av 400 J/m2  och innehåller också regler för hur testning och bestämning av vid vilka flöden och UV-transmissioner denna dos erhålles.
Europastandarden SS-EN 14897 är mycket lik de tidigare nämnda tyska och österrikiska standarderna.

Regler i Sverige säger att UV-ljus räknas som barriär och att ett minimikrav på inaktivering av mikroorganismer för att en process skall kunna räknas som barriär är 99 % reduktion (2 log). Det innebär att ett certifierat aggregat med en biodosimetrisk dos om 400 J/m2  mer än väl uppfyller kravet för en mikrobiologisk barriär. Även en biodosimetrisk dos av 250 J/m2  bör kunna anses uppfylla kravet.

Svar från Livsmedelsverket om bakterier i dricksvatten

Dagens riktvärde för E. coli är för tjänligt med anmärkning 1/100 ml och för otjänligt 10/100 ml.
Motsvarande för koliforma bakterier är för tjänligt med anmärkning 50/100 ml och för otjänligt 500/100 ml.

Finns det risker med att dricka ett vatten som innehåller E. coli och koliforma bakterier?

E. coli och koliforma bakterier är oftast ofarliga i sig men förekomst av dessa indikerar att andra, sjukdomsframkallande mikroorganismer, också kan finnas i vattnet. Förekomst av E. coli visar med stor sannolikhet på fekal förorening och en ökad risk för exponering för ett antal sjukdomsframkallande mikroorganismer som sprids från avlopp och naturgödsel.
Epidemiologiska studier visar på en ökad incidens av magsjuka hos barn medan detta samband inte har påvisats i samma utsträckning bland vuxna. Däremot finns visst belägg för att även vuxna som exponeras för en förorenad vattentäkt för första gången också kan ha en ökad risk för sjukdom. Närvaron av koliforma
bakterier visar på ytvattenpåverkat vatten som, om det är fekalt påverkat, kan leda till en förhöjd risk.
Detta samband är dock inte lika starkt som vid påvisande av E. coli som med stor sannolikhet kommer från fekal förorening.
Epidemiologiska studier har dock visat på en ökad incidens av magsjuka hos barn vars vatten är förorenat med koliforma bakterier. Det framgick dock inte hur stor andel av dessa som utgjordes av E. coli.

Vilka risker finns med att dricka ett vatten som innehåller E. coli och koliforma bakterier?

Som påpekats ovan är det framförallt magsjukevirus som sprids via vatten t.ex. via bristfälliga små avlopp i kombination med otäta brunnar. Beroende på vilka verksamheter som finns i det absoluta närområdet kan även andra sjukdomar spridas.
I en djurtät region kan vatten vara en spridningsväg för zoonoser såsom STEC, campylobacter och hepatit E virus.
Hur viktig den spridningsvägen är sett i relation till andra vägar såsom livsmedel eller direktkontakt med infekterade individer och djur är svår att uppskatta, men ju mer förorenat vatten desto större andel riskerar att smittas via vattnet.

Finns det risker med att dricka ett vatten som innehåller E. coli och koliforma bakterier inom
riktvärdena?

För vatten som lever upp till det gällande gränsvärdet en E. coli och/eller 50 koliforma bakterier/100 ml finns det en ökad risk för framförallt barn och eventuellt förstagångsexponerade beroende på varifrån föroreningen kommer.
Kvoten koliforma bakterier/E. coli har bestämts till 16 i avloppsvatten och 6,3 i gödsel (bilaga 1, tabell B1); det vill säga lägre än 50 som kvoten mellan de respektive riktvärdena för idag ligger på.
Det betyder att om koliforma bakterier påvisas i avsaknad av E. coli i en analys av vattnet innebär det sannolikt inte någon förhöjd risk för magsjuka vid konsumtion av det.
Däremot är det en indikation på att brunnen inte är tät och att det vid andra tillfällen kan finnas risk för att förorenat ytvatten kan tränga in.

Är barn och vuxna olika känsliga?

Ja, framförallt barn upp till 10 år har en ökad risk för dricksvattenrelaterad infektion. Detta beror på att de har ett mindre utvecklat immunförsvar och högre pH i magsäcken än vuxna samt att slemhinnan i tarmen är mer genomsläpplig för vatten. Även äldre och personer med underliggande sjukdom är i
regel känsligare för magsjuka. Dessa grupper har dock inte specifikt kunnat pekas ut som riskgrupper i
epidemiologiska studier.

Kan man sätta några gränser för hur mycket E. coli och koliforma bakterier ett vatten kan
innehålla för att det ska vara säkert att dricka?

Det är svårt att sätta en exakt gräns för hur mycket E. coli ett vatten kan innehålla i och med att risken beror på varifrån dessa E. coli kommer, infektionsstatusen i just den populationen samt konsumentens känslighet.
Som en del epidemiologiska studier har visat så verkar man skapa sig en viss tolerans mot fekal förorening inom ett område över tid. Dessutom måste spridningen via vatten sättas i relation till andra spridningsvägar i samhället, såsom mellan barn i förskolan.
Om man siktar på ett mål som motsvarar ett fall av vinterkräksjuka per 10 000 invånare och dag innebär det att E coli inte bör detekteras i 100 ml prov. Denna nivå är jämförbar med den årliga risken för infektion med STEC
Ser man till koliforma bakterier blir det mer problematiskt eftersom det finns arter som klassificeras som koliforma bakterier som kan bryta ner växtmaterial och därmed tillväxa i miljön.
Påvisas koliforma bakterier men inte E. coli i ett prov innebär det sannolikt inte någon förhöjd risk för infektion.

De vanligast förekommande hälsovådliga bakterierna är:

Odlingsbara mikroorganismer ger en uppfattning om det totala bakterieinnehållet i vattnet. Förhöjda värden kan bero på inläckande ytvatten och/eller på otillräcklig vattenomsättning. I nya brunnar är det inte ovanligt med ett högt antal heterotrofa bakterier men antalet brukar sjunka efter en tids användning.

Koliforma bakterier förekommer i tarmkanalen hos djur och människor men finns också naturligt i jord och vatten. Brunnar anlagda i berg med sprickbildningar eller genomsläppliga jordlager kan förorenas via otäta brunnsväggar.

E-coli (Escherichia coli) finns normalt i tarmkanalen hos människor och varmblodiga djur. Förekomst av bakterien i vattnet tyder på påverkan från avlopp, gödsel eller liknande. De flesta e-coli är ofarliga, men det finns även sjukdomsframkallande E. coli som kan ge allvarliga sjukdomssymptom.

De flesta bakterier dör vid kokning

Bakterier i vattnet kan alltså vara starkt kopplat till brunnens placering och skick. Ligger brunnen nära mark som naturgödslas eller i anslutning till avloppsrör som läcker kommer bakterier lätt in i brunnen. En annan vanlig orsak är att rören är felkopplade.

Mikrobiologisk tillväxt i ledningsnätet i form av heterotrofa bakterier, mikrosvamp och/eller aktinomyceter orsakas oftast av dåligt råvatten och en hög halt av organiskt material i dricksvattnet.

Är vattnet förorenat av sjukdomsframkallande mikroorganismer är åkommor som diarré och illamående vanliga. Symptom från luftvägarna kan orsakas av påverkan av en mikroorganism, såsom ”badsjuka”, alveolit, rethosta, frossa eller febertoppar. Överkänslighet mot någon mikroorganism kan också orsaka hudbesvär såsom klåda, rodnad eller utslag.

De flesta bakterier dör vid kokning. Vid misstanke om bakterier, koka alltid vattnet före användning.

Bakterier i vatten hur kan jag åtgärda det ?

Om man har fått bakterier i sitt vattensystem kan man behöva göra ett antal olika åtgärder.

Det vanligaste och enklaste är att sätta in någon typ av vattenfilter ex UV-filter eller en Omvänd Osmos som hanterar uppkomsten av bakterier. UV-filter är en metod där man utsätter skadliga organismer för ultraviolett ljus som gör dem sterila och därför ofarliga.

UV-ljuset skadar DNA från skadliga organismer och får dem att förlora förmågan att föröka sig och reproducera. De är effektivt ”döda” eftersom de inte kan göra någonting alls.

Men man kan även behöva klorera brunnen och rörledningarna innan installation så att det inte finns bakterier efter filtret. Efter klorering skall ledningarna spolas ordentligt för att ta bort allt klor i dricksvattnet.

Rekommendationer på vattenfilter mot bakterier

Visar din analys att du har någon typ av bakterier i ditt vatten bör du på ett eller annat sätt åtgärda detta då det kan vara direkt sjukdomsframkallande. Vi har UV-system som används för desinfektion av bakteriologiskt förorenat vatten.
UV systemet eliminerar även mögel, virus och svamp. Så mycket som 99,99% av bakterier, virus, mögelsvampar och alger avdödas.

UV ljus genereras av en lågtryckslampa med hög intensitet. Det är av stor vikt att vatten som skall renas med ett UV filter  inte har höga halter av järn, mangan, humus eller andra partiklar som kan göra att UV-strålarna kan brytas och vattnet renas då inte längre effektivt.

UV-filter är ett naturligt och miljövänligt vattenreningsalternativ som inte använder några kemikalier.